Skidåkning!!

Så bestämde jag mig då för att ge mig av till Orionstugan för att känna på hur det är att åka i ett riktigt spår. Jag har som sagt inte stått på ett par skidor sedan jag var liten och då på ett par gamla träskidor. Lämnade först av L hos pojkvännen sedan ut i spåret. Jodå... det kändes ju helt ok, stenhårt spår och lite svårt att få fäste med stavarna men annars så....tills jag kom till första uppförsbacken... ingen bakom...nej och tur var väl det för det var ingen vacker syn det kan jag lova. Kämpa kämpa och väl uppe...en backe??? klart det är en backe ner också men att den var så hög...ångest och panik...ja jag tog mig i alla fall ner men hur talar jag inte om.

Sedan var det lite lagom åkning upp och ner och hej och hå tills....världens nedförsbacke!!! Och den var ju inte så liten heller, lång och med en kurva och där stöp jag. Det var verkligen, verkligen tur att ingen såg mig, och vilken tur att jag inte slog mig. Började bli lite trött men jag är ju inte den som ger mig i första taget. Det gick bättre varv nr. 2 men i" djävulsbacken" då gick jag. 5 kilometer fick räcka. Det var precis vad jag orkade.

Spyfärdig och med blodsmak i munnen satte jag mig i bilen och åkte hem....